Väte är världsalltets vanligaste grundämne. När elektronen i en väteatom återgår från första exciterade tillståndet till grundtillståndet sänds ultraviolett ljus ut. Sådant ljus har våglängden 1216 ångström och kallas Lyman α. Denna strålning bildas i alla galaxer, men det är inte alltid som den finner en väg ut ur galaxerna och därmed kan observeras. I Andreas Sandbergs avhandling undersöks vad som påverkar Lyman α-strålningens väg genom och (i bästa fall) ut ur galaxerna, och hur detta beror på t.ex. galaxernas sammansättning och stjärnbildningshistoria. Data har samlats in med hjälp av VLT (Very Large Telescope) på Paranal i Chile, NOT (Nordiska Optiska Teleskopet) på La Palma, rymdteleskopet Hubble och andra teleskop. Bland projekten som Sandberg deltagit i märks LARS (Lyman alpha Reference Sample), ett observationsprogram på Hubble-teleskopet under ledning av Institutionen för astronomi. Genom LARS har 14 utvalda galaxer i det lokala kosmos undersökts i Lyman α.

Galaxen LARS 08 avbildad med rymdteleskopet Hubble. Bilden är färglagd på konstgjord väg och blått visar områden som Lyman α når oss från. Galaxen ligger ungefär 500 miljoner ljusår bort i Jungfruns stjärnbild. Bild: LARS-gruppen, NASA/ESA etc.
Galaxen LARS 08 avbildad med rymdteleskopet Hubble. Bilden är färglagd på konstgjord väg och blått visar områden som Lyman α når oss från. Galaxen ligger ungefär 500 miljoner ljusår bort i Jungfruns stjärnbild. Bild: LARS-gruppen, NASA/ESA etc.

Varför är just Lyman α intressant för att studera galaxutveckling? Genom att universums expansion rödförskjuter ljuset från fjärran galaxer hamnar Lyman α i det synliga området av spektrum om galaxerna är tillräckligt avlägsna. För galaxer vid tiden då universum var yngre än ca 3 miljarder år kan vi alltså i synligt ljus studera Lyman α, vilket är (ganska) lätt från jordytan. För att kunna förstå dessa avlägsna, tidiga galaxer och deras Lyman α är det viktigt att ha referensobjekt från det lokala universum. Det är vad LARS förser oss med.

Idén att studera Lyman α från andra galaxer har funnits länge vid Stockholms observatorium. Bertil Lindblad, dåvarande föreståndare för observatoriet, skrev 1963 om observationer som kan göras från teleskop utanför jordens atmosfär och nämner däribland: "För de avlägsna galaxerna, de med Vintergatans system sidoordnade stjärnsystemen, är också bl.a. möjlighteten att observera vätets ultravioletta Lymanserie, framför allt linjen Lα, av stor betydelse, då det skulle möjliggöra ett studium av gasskiktens utbredning i systemen och komplettera de resultat som nåtts med vätets 21 cm-linje i radioområdet." i kapitlet Astronomi i rymdåldern ur boken Rymdforskning (förlag Natur & Kultur). Här föregriper Lindblad med ett halvt sekel delar av Sandbergs avhandlingsaebete.