Hur stort är universum? Denna fråga är en av de mest fundamentala
och omfattande som människan någonsin har ställt sig. I sina strävanden efter att få ett svar till denna fråga, gjordes under den första hälften av 1900-talet observationer som visade att universum
expanderar. Denna expansion ansågs dock avta med tiden och mycket
arbete ägnades åt att försöka bestämma hur snabbt universums ut-
vidgning bromsas upp. Under 1990-talet utfördes flera undersökningar
i detta syfte, i vilka man använde exploderande stjärnor av en viss
sort, s.k. supernovor av typ Ia, som ljuskällor. I och med att man vet
supernovornas verkliga ljusstyrkor, så kan man använda dem för att
avgöra universums expansionstakt.

Det kom då som en stor överraskning att de mest avlägsna supernovorna
verkar ljussvagare än vad man hade förväntat sig; detta indikerade att
expansionstakten inte alls avtar, utan tvärtom ökar. Allt eftersom fler observationsdata erhölls förstärktes bilden av ett accelererande
universum. Den hittills okända faktorn bakom denna acceleration kallas
för mörk energi. Kombinerat med andra typer av undersökningar har dessa mätningar av supernovor även visat att vi sannolikt bor i ett oändligt universum.

- Det är ett spännande nobelpris om en spännande upptäckt, säger Jesper Sollerman, professor vid Institutionen för astronomi, Stockholms universitet.

Jesper har själv arbetat tillsammans med två av nobelpristagarna, Adam Riess och Brian Schmidt, under ett drygt decennium för att bestämma universums expansionstakt.

- Visst vände dessa mätningar upp och ner på kosmologin när de dök upp, säger Sollerman. Ändå är det modigt av Nobelkommiteen att ge ett pris för en upptäckt som vi fortfarande inte riktigt begriper.

En populär beskrivning av denna forskning finns här