Krabbnebulosan, och pulsaren i mitten av den, är ett av de mest studerade objekten inom astronomi. De är resterna av en supernova som exploderade år 1054. Krabbpulsaren är en av få pulsarer som syns i optiskt och infrarött ljus, och den är därför viktig för vår förståelse om hur pulsarer ger ifrån sig den typen av strålning. I en ny artikel har Andreas Sandberg och Jesper Sollerman (Institutionen för astronomi, Stockholms universitet) undersökt flera aspekter av pulsaren och dess närmaste omgivning.

Bland annat har tidigare studier tytt på att pulsaren snabbt blir ljussvagare i infrarött, vilket är ett tecken på så kallad synkrotron-självabsorption. Nu har man dock kunnat se att pulsaren lyser starkt även i infrarött, vilket ger viktiga ledtrådar om hur pulserna, som har en periodtid på bara 33 millisekunder, uppstår. Resultatet tyder på att pulserna kommer från ett område som ligger längre bort från den roterande neutronstjärnan än man tidigare trott.

Studien visar också att pulsaren mycket långsamt blir ljussvagare, något som hänger ihop med att den samtidigt roterar långsammare. Man har också undersökt en "knut" av strålning, som ligger mycket nära pulsaren, och som visat sig kunna ändra sin ljusstyrka och sin mycket röda färg dramatiskt under loppet av några få år.

Resultaten bygger bland annat på data från jätteteleskopen VLT i Chile, tagna med hög upplösning och den senaste adaptiva optiken, samt infraröda data från rymdteleskopet Spitzer.

Originalartikeln:
Optical and infrared observations of the Crab Pulsar and its nearby knot Kontakt:

Andreas Sandberg, sandberg@astro.su.se
Jesper Sollerman, Tfn: 08-5537 8554, jesper@astro.su.se